Kvinnorna:
(översättare NIKLAS NORDLANDER)
De ger oss behag och lidande. Mot dem bör vi vara ärliga, respektera dem och tillfredställa dem; men förälskelsen borde alltid undvikas. När förälskelsen når sitt oundvikliga slut (sådana processer är ju inte annat till sin karaktär och tillfälliga kemiska- hormonella processer) försvinner förtjusningen som förälskelsen väcker till liv och då kommer förpliktelserna, och med dem, friktionerna, konflikterna och de oundvikliga separationerna.

Bättre då att ligga med alla än att bli kär i någon. Omvända förslag är självfallet även legitimt för damerna. Las mujeres van y vienen o mejor dicho vienen y se van. Solos nacemos, solos moriremos. De kvinnor som ger minst bekymmer är de som säkerligen har mest problem: de som säljer sig.

Vi skapar våra barn och vi tillhör dem, men de tillhör inte oss, utan de tillhör sig själva och en tid som bara är deras egen och inte vår. Vi kan vägleda dem, men de beslutar själva vad de skall ta sig för.

Jag anser de bör vara respekterade och inte orättvist diskriminerade; men jag föddes i ett samhälle som lärde mig att det naturliga är relationen mellan man och kvinna och det är jag fortfarande övertygad om.

Jag tycker att samboendet mellan par av samma kön bör ha sin juridiska legitimitet och de borde tillåtas att få ett lagligt samboendeförordnande, men att omdefiniera äktenskapet och/eller tillåta homosexuella par adoptera barn, förefaller mig vara rena dårskapen.

Som det är lagstiftat i nästan alla nationer i världen, som alla samfund och de religiösa överenskommelserna indikerar, i överensstämmelse med insikten av den övervägande folkmajoriteten i praktiskt taget världens alla länder, och med stöd av seder och bruk i alla epoker och samhällen, äktenskapet bör även fortsättningsvis uteslutande användas för att ge juridiskt validitet i förbindelse man- kvinna. Aktenskapet har alltid varit ett avtal mellan en man och en kvinna och så borde det förbli.

Jag övertigad att omdefinierandet av äktenskaps förordning kommer att åsamka familjen och barnen en stor skada.

Skillnaderna mellan män och kvinnor är så uppenbara, att jag inte kan foga mig till de som skriker ut jämlikheter som jag inte har förståelse för.

Jag menar inte överlägsenheter, som naturligtvis inte existerar, utan bara konstaterar existensen av ovedersägliga skillnader. Det är naturens lag och tur är det.

Jag är feminist och bejakar jämställdhet, men jag begriper att flera av dessa grupper av manshatare, förbittrade kvinnor, som agiterar på gatorna i olika storstäder omkring i världen, har skadat de syften som de påstår sig försvara. De håller på att åstadkomma en olycksbådande ”avfeminisering” av kvinnan, genom ställningstaganden som är lika extrema som absurda, lika överdrivna som oförnuftiga.  De brukar skrika hetlevrat: ”Män är djur”, eller, ”Varje kvinna som ligger med en man är en svikare av sin klass”, på de feministiska rendezvouser som de punktligt deltar i. Dessa hätska, fientliga, ursinniga nymarxister, alltid manhaftiga och alltid fula, vill inte alls förbättra kvinnans situation. Det de vill är att skilja kvinnan från mannen.

Vi måste börja ha mod att kritisera dessa extremister inför allmänheten. Det är korrekt och vår skyldighet att göra det. Vi måste ta tillbaka vår rätt att framföra det vi tänker om dessa manhaftiga extrema såkallade feministers, hysteriska handlingar.

Jag säger: Ja till lika rättigheter för män och kvinnor! Ja till feminism byggd på jämställdhet! Ja till juridisk och moralisk jämställdhet mellan könen! Ja till en rättvis behandling av både kvinnor och män! Ja till upphävd diskriminering! Och – Nej till krigsförklaringen på naturen, ledd av de drivande krafterna bakom de såkallade ”nya perspektiven” hos extrema feministgruppper.

Trettio år I Sverige och en evighet i Argentina:
(översättare KATJA SIMONSSON)
Sverige är mitt andra land, det första är Argentina som gav mig livet och där jag växte upp.

Jag kommer alltid att vara detta sagolika Sverige tacksam, som tog hand om mig 1976, när en brottslig grupp med vilsegångna mördare olagligt hade tillskansat sig makten i Argentina.

Sverige tog emot mig och gav mig sitt språk; i Sverige bildade jag familj och lärde mig svenska värderingar; i Sverige var jag en ledare bland universitetsstudenter och fick ett yrke. Jag utbildade svenska ungdomar, njöt av vackra svenska kvinnor, företrädde grupper med latinamerikaner, skapade rubriker, var med i tidningarna, integrerades i det svenska samhället och uppnådde professionellt erkännande.

Jag gifte mig, skilde mig, sammanbodde, separerade. Fick två fantastiska barn och reste flera varv runt jorden. Utöver en bra materiell standard, har Sverige gett mig något fundamentalt som kallas trygghet. Men Sverige kunde inte göra mig lycklig. Skrev jag lycklig? Existerar det?

De los suecos, lo mejor, es su capacidad de planearlo todo; lo peor, su incapacidad de modificar en algo lo planeado.

Medan Sverige och det svenska samhället frambringar en djup känsla av kärleksfullhet och tacksamhet i mig, så har den kärlek som jag lärde känna som ung för Argentina och argentinarna, hållit sig oförändrad genom tiden. Trots de tusen fenomenala och oförglömliga minnen jag har samlat på mig i Sverige under dessa decennier, fortsätter Argentina att kännas som mitt land, därför att där finns min barndom, mitt folk, mitt språk, mina värderingar, mina sociala koder, mina gener, min nationalsång, min flagga och min identitet.

Sverige disponerar min kropp; Argentina, min själ; England, mina barn, och Fribergaskolan min tid.

Andra åsikter:
(översättare KATYA SIMONSSON)
Jag anser att den som kommer tvåa alltid är första förlorare; att allt var sämre förr; att ingen gör något gratis och att varje människa har sitt pris: ”det som saknas är inte prostituerade, bara finansiärer!…” (Från argentinska filmen ”Nio Drottningar”)

Roger Kearsley:
Artikeln är skriven av en man i 55 års ålder, som är född i Argentina, men som flydde till Sverige efter en militärkupp 1976, då han var ung.

Sedan dess har han bott i Sverige, först som student och studentledare, sedan som lärare. Han har varit gift och har barn, som numera bor i England. Numera är han skild och, efter att har haft andra nära förhållanden, verkar bo ensam.

Utöver att beskriver sitt liv, uttrycker han i artikeln sina åsikter i ett antal aktuella livsfrågor såsom arbete, revolution, yttrandefrihet, jämställdhet, kärlek, homosexualitet, feminism m.m.

Han uttalar sig självsäkert och provocerande, liksom för att inbjuda till debatt. För det mesta är åsikterna ganska liberala, även om han verkar vara en smula cynisk och besviken: Men ibland, t.ex. vad gäller homosexuellas möjligheter att bilda familj, är han mera konservativ.

Troligen är han, som de flesta av oss medelålders människor, präglad av sina varierande erfarenheter, i hans fall med kulturkrockar, inte bara mellan ungdomsårens idealism och ålderdomens realism, men också mellan två vitt skilda länder. 

Niklas Nordlander:
Författaren  anser att kvinnor skall respekteras och behandlas likvärdigt men förälskelsen ser han  enbart som ett kemiskt och hormonellt tillstånd med kort” best före” datum.

Han önskar bli behagad och tillfredställd men vill slippa kärleken som enbart ger honom besvär och problem.

Den enda sanna kärleken anser han vara föräldrarnas kärlek till sina barn, barnen  som skall  vägledas fram  men själva fatta sina livsval.

De homosexuella bör behandlas likvärdigt men de provocerar honom med sina parader; tanken på att de skall få ingå äktenskap och adoptera barn ser han som ren galenskap.

Han argumenterar för att behålla de värden som han anser vår kultur och våra traditioner bygger på och fortsättningsvis bör bygga på.

Väl medveten om de tokiga idéer som enligt honom rådde på sjuttiotalet, är författaren rädd och orolig för att förändringens vindar nu skall sopa bort de värden han själv en gång i tjugoårsåldern ville störta.

Katja Simonsson:
Berättaren är en man som kom till Sverige från Argentina 1976, när landet som han växt upp i brutalt togs över av militären.

Författaren har sina rötter i Argentina som han beskriver som "sitt land” fastän han känner kärlek och tacksamhet mot Sverige som har gett honom säkerhet, framgång och två barn.

Det verkar som författaren har tappat tron på kärleken. Han tycker att den enda äkta kärleken är den från föräldrar till sina barn. Kärlek till kvinnor medför bara problem.

Å andra sidan försvarar han starkt äktenskapet mellan man och kvinna som en helig institution. Det verkar som att författaren inte har fördomar mot homosexuella. Han anser att de bör ha lagliga rättigheter och inte ska vara diskriminerade. De ska dock inte få gifta sig eller adoptera barn. Är detta kanske en fördom? Det är verkligen ett aktuellt och intressant ämne.